Jag är inte bruten utan böjd.
I.
Jag är perfektionism, i varje cell är jag prestation med ögonkast på superlativ, med fingertoppar som bara vidrör frostigt gnistrande vackerhet. Jag tror att lycka finns på burk, men jag väljer nog fel varje gång för varje ny burk är alltid fylld med tomhet. (Jag förstår aldrig att äkta stjärnor lyser starkast mitt i natten. Jag går förbi sängen ibland och en gång frös en tanke fast; undrar hur den känns, på riktigt). Jag fastnar i ett upphakat leende som jag inte kan stänga av, i tankar jag inte kan klippa itu. Är du inte social kan du lägga dig ner och dö för du blir aldrig vacker i din egen spegel.
Än är jag inte bruten...
II.
Jag är kaos, snurrande, flimrande tapeter där blickar rinner av utan fästen, utan kontroll är jag ingen och ingen syns aldrig. Jag låtsas att världen ryms i min kaffekopp för det är trots allt från Colombia så jag har redan flugit jorden runt. (Och jag vill inte tro att stjärnor måste släckas innan en ny gryning. Jag ligger invirad i drömmar med immiga fönsterrutor och undrar hur det känns att gå). Jag fastnar i tyngden som klänger fast i ögonfransarna, så gräv ner dig själv under täcket och blunda för då syns du inte och du får all ensam uppmärksamhet.
... men böjd.
Kommentarer
Trackback